När hjärtat rinner över. Hur han skrattar. Någons armband runt ens handled. En ryggrad. När huvudet töms på tankar bara av att känna en doft. När allt annat blir obetydligt. Någon som pratar i sömnen.

Tror ni på livslång kärlek? Jag har alltid gjort. Jag kan inte tänka mig att tro på något annat. Kanske är det för att jag har sett det på nära håll. Älska tills döden skiljer oss åt-grejen alltså. Jag tror det handlar om vad man vill ha ut i en kärleksrelation. Jag vill ha någon som jag kan skratta mig genom livet med. Någon som delar samma minnen, kan avsluta ens meningar, kokar äggsås när man är sjuk, håller handen när man börjar bli gammal och ostadig. Jag vill inte sitta ensam i en lägenhet i norrköping med en massa minnen men ingen att prata med. Jag vill ha ett underbart hem i en liten by i grekland. Med en man som älskar långpromenader och vin. Med barn och barnbarn som kommer och hälsar på jämt och en vägg fylld av foton på alla vi älskar. En dubbelsäng att dela. Någon att turas om att göra kaffet med, som vet exakt hur man vill ha sin frukost. Som också gillar att äta sås till frukost. Som inte suckar när jag köper klackar till mig själv i 70-års present trots att jag inte längre kan gå i sådana skor. Som vill njuta av livet tills den stund det tar slut och som aldrig är bitter över att bli gammal. Som åldras med stil och som får en att skratta så man gråter varje dag hela livet ut.