▲ ewelina anzelius -

Nyårslöften:

- Träna

ja, det är alltid samma jävla nyårslöfte. MEN HUR SVÅRT KAN DET VARA? Nu jävlar ska jag sätta igång ordentligt. Både med ridningen, gymmet och dansen. Ja, denna gång ska jag hålla igång hela jävla året och kötta sönder. Jag vet själv av att jag mår bra av att röra på mig. Ewelina - se till att ta dig tiden.

- Blogga

Japp, nu efter nyår tar jag tag i den här tråkiga bloggen och gör den bättre. Jag ska vara bättre med att använda kameran, se till att skriva ordentliga texter och inte bara haffsa ihop 3 mobilinlägg.

- Zally

Se till att få lilltjejen tillbaka till normalvikt. Jag och zally ska alltså ha boot-camp tillsammans. Jag vill få ner henne 20 kg, om jag lyckas med det på ett år (utan att svälta henne) så är jag fan stolt över mig själv. Om hon minskar 20kg så kommer alla hennes organ samt hennes stackars kropp må mycket bättre.

- Ta hand om alla

Ta bättre hand om mig själv, ta ännu bättre hand om mina fantastiska vänner, ta god hand om alla djur och såklart även min familj. Gör det där lilla extra som behövs för att alla ska må så bra som möjligt. Kvalitet istället för kvantetet!

- Ekonimista

Ewelina håll bättre i dina pengar. Sluta lägg alla pengar på att äta ute. Mitt mål är att inte äta ute mer än 1 gång i veckan. Och med tanken på att jag ska sluta röka så lär jag ha mer pengar att spara. Så keep up the good work - spara spara spara.

27/4 - 13

Och jag menar, ja livet suger ibland. Men jag reagerar så himla annorlunda nu. Jag är arg, jag är jätte arg. Därför håller jag mig för mig själv just nu. Jag har så himla mycket känslor inom mig som bara vill tränga ut. Jag vill gråta floder, det trycker på hundra och yttligare hundra liter tårar bakom ögonen. Men de vill inte komma ut. Jag är bara arg.

Denna vecka har innehållt så himla mycket fosterställning och långpromenader. Jag brukar inte vara så känslig. Jag är rätt dramafri, inte så långsint utan tar livet med en klackspark. Men nu rann bägaren över känns det som och allt kommer på en jävla gång.

Det är inte synd om mig, absolut inte. Det vill jag verkligen inte att ni ska tycka. Jag är bara rädd för mig själv. Jag har nog aldrig kännt så här mycket förut. Jag är arg. jätte arg, jag är orkeslös och har tappat all motivation till allt.

23/1-13

Ibland rasar hela ens värld sönder. Alla värderingar försvinner och det enda som är viktigt är att andas. Komma ihåg att andas. in och ut. Vid sånna tillfällen är det viktigt att vara ärlig - mot sig själv och mot andra. Det är där jag börjar nu. När man är på väg neråt i livet eller redan ligger på botten kan man lika väl vara ärlig och ta det försiktigt för att kunna samla kraft så att man kan resa sig igen, starkare än någonsin.

Här är två inlägg från min egna blogg under 2013, det har verkligen varit en berg och dalbana hela året. Jag har mått så fruktansvärt bra, varit så fruktansvärt kär - samt varit så otroligt ledsen och framför allt jävligt arg. Men jag har blivit så sjukt mycket starkare av dessa upp - och nedgångar att jag bara är tacksam. SKÅL för 2014, låt det bli ett förjävla bra år!

Jag har alltid varit en tönt för kärlek. "När den rätta dyker upp säger hjärtat till och då får huvudet säga var det vill" har varit mitt carpe diem och jag har suttit timmar framför michaela fornis blogg och lusläst om kärlek så många kvällar. Men, ibland måste man vara smart och tänka på vad som är bäst för än själv.

Ibland måste man göra sig av med personer ur ens liv, inte för att man slutar älska de - utan för att man måste lära sig att älska sig själv mer. Dig själv är ändå den som du måste stå ut med hela livet och att då tillbringa 90% av din tid åt att tänka på någon annan, när det egentligen är dig själv som du måste lägga tid på - håller inte.

Jag är inte mycket för drama i mitt liv, jag är ingen person som bråkar eller är otrevlig. Jag är dock ärlig och orädd (ibland). Under helgen sa jag hejdå till en person som jag aldrig trodde att jag skulle kunna säga hejdå till. En person som under många år varit min 90%-are. Att älska varandra kommer man långt på, men det är inte alltid tillräckligt långt - det krävs så mycket mer. Jag vet att personen i fråga kommer läsa det här och till den vill jag bara säga jag är ledsen.

Jag kan tycka att jag är gammal, 20 år liksom. Men jag lär mig fortfarande, jag lär mig om världen runt omkring mig, jag lär mig mer om mig själv och jag blir sakta mer stabil i mitt liv. Allas resa till stabilitet är olika lång och ser olika ut, ibland krockar det helt enkelt och hur mycket båda än försöker så går det inte ihop. Vilket suger - varför nämner de inte sånt i sagorna eller böckerna? Att det krävs så otroligt mycket mer? Men jag antar att det är det fina med både vänskap och kärlek - att det måste passa till 100% för att fungera. Bara genom att tänka så, så inser jag vilka fantastiska människor jag faktiskt har runt omkring mig. Det är ni faktiskt, ni är fantastiska.

Därför vill jag flytta hemifrån:

- kunna äta tacos, ägg och blodpudding varje dag - året om.

- troligtvis ha närmare till gymmet, kan träna när som

- kunna ha förfester när som

- kunna ha övernattande vänner 24/7

- kunna ta hand om sig själv

- få inreda helt själv (!!)

Därför flyttar jag inte hemifrån:

- Ekonomin

- Om dagarna nu är jag kanske hemma 2h/dag = ovärt att ha eget då

- Har häst + hundar som behöver daglig motion

- Bra att få maten serverad

- Bra att få kläderna tvättade

- Underbart att ha hemmakvällar med familjen

Hej :)
Har följt din blogg ett tag nu och du verkar vara en bra tjej. Jag har en pojkvän som är väldigt svartsjuk har du något tips på hur man kan hantera det? Har du vart med om det själv? :(

Kram

Först och främst, tack för de fina orden!

Jag tror att många lever i ett förhållande där det finns svartsjuka inblandat. Jag är absolut ingen expert, men jag tror att det är viktigt att inse allvaret i sin partners svartsjuka. Ibland kan man tycka att det är romantisk och att man "spelar" lite på det för att få en svartsjuk partner. Jag tror att det är något av det värsta man kan göra. Svartsjuka handlar mycket om rädslan att förlora sin partner och jag tror också det är mycket osäkerhet inblandat i det.

Man ska absolut inte låta bli att göra saker som man mår bra av pga att ens partner är svartsjuk - det får inte gå till överdrift och börja styra ens liv. Men man måste nog vara noggrann med att säga att det inte finns någonting att oroa sig för. Vill han (i dett fall) inte att du ska umgås med dina killkompisar - dra med honom dit någon gång och se att det bara är på vänskapsnivå. Eller när du är med grabbarna, skicka ett gulligt sms till pojkvännen att du tänker på honom eller liknande.

Jag tror mycket handlar om att man måste visa sin partner att det än "vi två" och att få den att lita på än. Men det får absolut inte gå för långt åt något håll. Känns det som att din pojkvän stryper dig (inte ordagrant såklart) så prata med honom. Fråga vad han är orolig för? Att du ska hitta någon annan? Att någon annan ska hålla på med dig? .. Prata om det, det brukar lösa allt.

Men tänk också på att ge och ta, hur skulle du känna om han gjorde som du gjorde? Nu vet jag inte direkt vad det handlar om osv. Men hur skulle du reagera om han umgicks rätt mycket med sina tjejkompisar? Det är en svår balans det där, men genom att prata löser man det mesta.

Lycka till Lisa

" Jag är inte en av tjejerna i Gossip Girl, tack och lov!"

Utdrag från Isabellas bok Egoboost.

Det är otroligt tufft att vara en ung tjej i Sverige idag. Det räcker inte med att vara ambitiös och driven utan helst ska du ha ett liv som i Sex and the City, The Hills eller Gossip Girl, där alla är smala, vackra, rika, går på härliga fester, har fina hem och en cool pojkvän, där träningen består av att bära shoppingkassar och alla är lyckliga hela tiden.

Som tjej i dagens Sverige ska man enligt normen:

- Ha en stolek som Barbie (fastän det motsvarar en femårig flicka).

- Ha en perfekt hy som ser ut som porslin.

- Ha en platt mage och lår som ser ut som madonnas.

- Ha bra betyg i alla ämnen.

- Ha en vrålsnygg pojkvän som gärna är lite äldre.

- Ha snygga kläder, jämt.

- Ha stans snyggaste och största kompisgäng.

- Alltid ha helgerna planerade med roliga saker.

- Ha ett bra betalt jobb/extrajobb.

- Vara en perfekt flickvän med rakade ben, alltid dofta gott, alltid vara tillmötesgående, aldrig bli svartsjuk, och bete dig som Jenna Jameson i sängen (samtidigt som du absolut inte får ha legat med så många - du ska helt enkelt vara en naturbegåvning!)

- Vara upptagen. Med det menar jag att du alltid ska ha saker att göra, ditt liv verkar vara otroligt spännande. Att erkänna att man har legat hemma en hel helg och tittat på alla färjanavsnitten och ätit gårdagens rester känns inte alls speciellt lockande.

- Du ska ha framtidsplaner; Om någon frågar dig vad du vill göra i framtiden så är det inte bara ekonomi eller juridik på universitetet som gäller utan först ska du ju hunnit backpacka i Australien också. Eller så har du hittat en cool modevetenskapsutbildning i Milano.

När man läser allt det här så är det återligen som att följa beskrivningen av en huvudroll i tv-serien The Hills. Vi har skapat en drömbild av hur vi vill leva våra liv och hur tillvaron ska se ut utifrån påhittade serier från Hollywood. Vi väljer därmed ett ideal som naturligtvis är fullständigt omöjligt att uppnå. Och ja, då är det inte så konstigt att man mår dåligt när ens liv inte alls ser ut så.

Det är som att vi väljer att leva för andras skull, inte för våran egen. Vi måste sluta leva för andra! Och vi måste sluta inbilla oss att kraven som vi ställer på oss själva är realistiska. Hur rimligt är det egentligen att ha en kropp som en av Victoria Secrets-modellerna?

Vi måste sluta värdesätta våra liv efter hur andra lever. Oavsett om du jämför med dina vänner eller tv-serier så måste du sluta. Du måste sänka kraven och börja uppskatta det du har i just ditt liv. Tv-serierna är till för att underhålla och få dig att drömma dig bort lite, men glöm inte bort ditt egna liv.

Ibland bli jag så jävla trött på omvärlden och dagens samhälle. Någon i denna värld har tutat i oss att vi inte duger som vi är utan att vi måste ha allt. Vi måste ha största, bästa kompisgänget, vi måste ha super bra betyg i skolan, vi måste ha fränaste jobbet, vi måste ha coolaste pojkvännen, snyggaste stilen.. u know it.

Det har gått så långt nu att man har slutat att vara sig själv. Man går istället igenom livet och försöker vara en dålig kopia på en människa som genom ens egna ögon är "lyckad". Hur cp är inte det? Man lever en gång och det finns bara en människa som dig själv - skit i hur alla andra gör saker och se till att be the best version of you instead. '

När man var liten brydde man sig inte om något, då tog man på sig de där kläderna som mamma lagt fram, borstade igenom håret - mest för att mamam tjatade om det, och gick till dagis/skolan för att ha kul. Nu börjar ångesten redan vid frukostvalet.

Jag säger verkligen inte att jag är något bättre än er på det här, tvärtom. Jag är verkligen en sån människa som inte ser lyckan i att vara än själv utan man istället väljer en jävla b-roll som någon annan. Jag har en människa, som jag verkligen ser som sådär lyckad som jag skulle göra allt för att vara som, har ni det? Dock så läser hon nog den här bloggen - så jag håller det hemligt för er.

Det tar ungefär tre månader och lika många nätter tills man till slut känner ingenting. Tre månader tills man tappar precis allt. Först, innan det, känner man kanske mer än vad man någonsin har gjort i hela sitt jäkla liv. Man andas i dubbel takt, vaknar med hjärtklappning och skickar så många felstavade sms att man till sist tappar räkningen. Man ringer till sin mamma och viskar att helvete nu sprängs jag, nu finns snart bara rester och flisor och skarven mellan hjärta och lunga kvar.

Men sedan, när två årstider har gått inser man en eftermiddag på sitt förbannade tråkiga jobb att man inte har en enda känsla kvar. Att man använt upp precis alla, till och med den där känslan av att falla precis innan man somnar. Istället faller man bara. Och självklart är det just då som han hör av sig. Ping ping i inboxen, hej hej jag kommer till din stad, ska vi ses?

I och med att man har förbrukat alla synapser till emotionell verksamhet svarar man det kan vi väl och så möts man på en mörk bar där man inte riskerar att träffa någon man känner. Och så helt plötsligt sitter man mittemot en före detta bästa vän, någon man kunde kasta sig framför tåg och bussar för och som nu bara är en bleknande Gotye-singel. Now you're just somebody that I used to know.

Man beställer självsäkert en flaska vin, tittar honom rakt i ögonen och säger att det är kul att ses. Härligt säger man till och med, men ångrar det direkt eftersom ingen under fyrtiofem säger så utan en viss ironi i rösten. Man är så uppfylld av sitt eget tillfrisknande att man inte ens märker hur han flackar med blicken och snurrar en cigarett mellan pekfinger och tumme för att det inte ska synas hur ostadig och skör han fortfarande är. Eller har blivit snarare. Och så pratar man, samtalar med varandra, om allt som inte har med något att göra. Om en ny klocka, om vädret som gick över till vinter, om vad man har haft för sig sedan man sedan sågs. Sedan man sågs var alltså för två månader sedan, när man själv låg under ett bord på Grevturegatan och väste mellan tårarna att den här paniken aldrig skulle gå över, nu var man döende och död på en och samma gång och allt var hans fel.

Men det var då, det var innan man blev känslokall och började kyssa pojkar bara för att man visste hur man skulle titta på dem för att göra dem mållösa, betagna och förälskade. Så man skryter om erövringar (jobbmässiga och platoniska, aldrig sexuella, inte med honom) för det är det enda man kan. När allt som kan liknas med ilska och sorg (och lycka för den delen också) glidit ur kroppen finns bara de hårda karaktärsdragen kvar. Och han säger jaha och vad kul och vad bra du verkar må.

- Ja faktiskt så jävla bra, svarar man och drar djupa bloss på en fiktiv cigarett.

Och det är inte förrän man betalat notan jag tar hela ingen fara det går bra nu och han följer en till porten, den han hade följt med in genom om det varit ett halvår sedan, som ytan börja knaka och krackelera. Och eftersom han kan en bättre än någon fångar han upp varenda nervförändring och gräver sig in i ens nacke, viskar ett otydligt förlåt.

Ett förlåt som lika mycket betyder förlåt för att jag gjorde dig till den här personen, någon som inte ens kan gråta när Jack Dawson dör i Titanic, någon som istället kapsejsar och drunknar och bjuder en idiot på en dyr flaska rödvin.

Och när han släpper en, viker av vid en gata och försvinner utom synhåll förlöses man helt oberäknat, sjunker ner mot trottoaren och går sönder återigen men för första gången på flera veckor. Och även om man vet att det här antagligen var sista gången som man träffade honom förstår man att även kolsvarta känslor som sticker som brännsår är bättre än att inte känna något överhuvudtaget.

AV: SANDRA BEIJER