Ibland bli jag så jävla trött på omvärlden och dagens samhälle. Någon i denna värld har tutat i oss att vi inte duger som vi är utan att vi måste ha allt. Vi måste ha största, bästa kompisgänget, vi måste ha super bra betyg i skolan, vi måste ha fränaste jobbet, vi måste ha coolaste pojkvännen, snyggaste stilen.. u know it.

 

Det har gått så långt nu att man har slutat att vara sig själv. Man går istället igenom livet och försöker vara en dålig kopia på en människa som genom ens egna ögon är "lyckad". Hur cp är inte det? Man lever en gång och det finns bara en människa som dig själv - skit i hur alla andra gör saker och se till att be the best version of you instead. '

 

När man var liten brydde man sig inte om något, då tog man på sig de där kläderna som mamma lagt fram, borstade igenom håret - mest för att mamam tjatade om det, och gick till dagis/skolan för att ha kul. Nu börjar ångesten redan vid frukostvalet. 

 

Jag säger verkligen inte att jag är något bättre än er på det här, tvärtom. Jag är verkligen en sån människa som inte ser lyckan i att vara än själv utan man istället väljer en jävla b-roll som någon annan. Jag har en människa, som jag verkligen ser som sådär lyckad som jag skulle göra allt för att vara som, har ni det? Dock så läser hon nog den här bloggen - så jag håller det hemligt för er.