Jag har alltid varit en tönt för kärlek. "När den rätta dyker upp säger hjärtat till och då får huvudet säga var det vill" har varit mitt carpe diem och jag har suttit timmar framför michaela fornis blogg och lusläst om kärlek så många kvällar. Men, ibland måste man vara smart och tänka på vad som är bäst för än själv. 

 

Ibland måste man göra sig av med personer ur ens liv, inte för att man slutar älska de - utan för att man måste lära sig att älska sig själv mer. Dig själv är ändå den som du måste stå ut med hela livet och att då tillbringa 90% av din tid åt att tänka på någon annan, när det egentligen är dig själv som du måste lägga tid på - håller inte.

 

Jag är inte mycket för drama i mitt liv, jag är ingen person som bråkar eller är otrevlig. Jag är dock ärlig och orädd (ibland). Under helgen sa jag hejdå till en person som jag aldrig trodde att jag skulle kunna säga hejdå till. En person som under många år varit min 90%-are. Att älska varandra kommer man långt på, men det är inte alltid tillräckligt långt - det krävs så mycket mer. Jag vet att personen i fråga kommer läsa det här och till den vill jag bara säga jag är ledsen. 

 

Jag kan tycka att jag är gammal, 20 år liksom. Men jag lär mig fortfarande, jag lär mig om världen runt omkring mig, jag lär mig mer om mig själv och jag blir sakta mer stabil i mitt liv. Allas resa till stabilitet är olika lång och ser olika ut, ibland krockar det helt enkelt och hur mycket båda än försöker så går det inte ihop. Vilket suger - varför nämner de inte sånt i sagorna eller böckerna? Att det krävs så otroligt mycket mer? Men jag antar att det är det fina med både vänskap och kärlek - att det måste passa till 100% för att fungera. Bara genom att tänka så, så inser jag vilka fantastiska människor jag faktiskt har runt omkring mig. Det är ni faktiskt, ni är fantastiska.