Vem ringer man när livet sviker än? Vem ringer man när man inte orkar leva?

Observera min formulering - den är viktig. Jag har inte någon längtan efter att dö, jag vill inte dö. Jag åtrår inte döden. Ser inte självmordet som någon radikal frihet. För mig är självmordet snarast en tvångstanke. nej, jag längtar inte efter att dö. Det är livet jag inte klarar av just nu. Sanning så att säga så är jag rädd för att dö. Jag är rädd för tomheten, för att allt tar slut, för evigheten.

Jag är rädd för ganska mycket och mycket av det jag är rädd för har med evighet att göra. Havet om natten ger mig ångest eftersom att det är endlöst. Det tycks aldrig ta slut. Varken uppåt neråt hitåt eller ditåt. Tanken på rymden gör mig skräckslagen. Jag undviker i möjligaste mån att läsa artiklar och se dokumenterer som handlar om rymden eftersom att jag får fruktansvärd ångest av tanken att den är oendlig. Jag förstår inte och sånt jag inte förstår måste jag lösa och då går min hjärna i högvarv. Det gör mig stressad, nervös och lite rädd. jag vill förstå.

jag vill inte dö. Ibland orkar jag bara inte leva.  

För det gör för ont, ibland, ibland är det bara outhärligt. Denna vardag, detta fula liv. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt, det var onödigt. förlåt.

Om livet ändå vore vackert, om livet ändå inte vore så fult. Så fullt av det fula. Så mycket yta, bling-bling-blingande. Om ändå någon, någon endaste gång kunde tala på allvar om något som var på riktigt. Också om det fula. Jag är ful.