Jag tänker på hur vi målar upp bilden av första gången. Första dejten, första natten, första kyssen. 

 

Hur vi alltid pratar om hur härligt det är i början, med pirr i magen. Hur människor som gifter sig får panik för att de aldrig kommer få uppleva en första gång med någon igen. 

 

 

Jag hatar de första telefonsamtalen, den första dejten, den första morgonen. När man är så nervös att man inte kan äta eller är rädd för att säga fel så att han inte ska tycka om. När man säger saker som inte alls är jag och använder ett kroppspråk som man aldrig använder annars. Visst är det speciellt med den första blickenoch fjärilarna i magen är väldigt härliga. Men när det är på riktigt så finns ju fjärilarna kvar långt efter första gången och blickarna blir inte mindre intensiva för att de är samma ögon varje dag. Jag tycker att tillsammans på riktigt och länge smakar så himla mycket bättre än i början. När man kan varandras dofter. Känner varandras smaker. Kan födelsemärkernas placeringar utantill. När man inte tänker utan bara är med någon annan.

 

Det är det bästa. För när det är rätt blir kyssarna bara bättre, fjärilarna bara fler, skämten bara roligare (iaf mina). Jag gillar inte början. Jag gillar när man vet och känner och kan. Jag tittar på honom så ofta och fortfarande efter snart två år så pirrar det så mycket i min mage att jag kvävs om jag inte ler. Tiden spelar ingen roll, jag kommer nog aldrig kunna låta bli att le när jag ser hans namn på mobilskärmen. 

 

Det är på riktigt och det är så jag vill ha det. Jag känner två stycken som vi kan kalla för mamma och pappa. De vill fortfarande pussa på varandra när de vaknar och om vi går på stan ska de alltid hålla handen. 31 år senare. 

 

Det finns. Vissa verkar tro att det inte är på riktigt. Men det finns. Kyssar som smakar bättre för varje gång och fjärilar i magen när han lägger sin arm om din midja en miljon gånger senare. Visst är det fint att veta?