Jag är 19 år och är så otroligt nöjd över mitt CV, jag har jobbat med barn, med internationella världskändisar, med djur, själv på lager, i butik, gått musikal linje, varit i usa.... jag har testar det mesta och jag är så himla glad över att jag brett ut mig så mycket.

 

Jag har världens finaste familj, de tror på mig i allt, de stöttar mig i allt, de hejar på mig, ger mig feedback, pushar mig. De ser till att maten är klar när jag är hungrig, städar mitt rum om jag inte hinner, bäddar upp min bäddsoffa när jag vinglar in 4 på morgonen, kramar mig när jag är ledsen, säger till mig att sluta plugga om jag suttit i mer än 2timmar, låter mig åka ut på mina tokäventyr, är glada för alla mina framgångar och gör allt för mig..

 

Jag har lyckan att ha de allra finaste vännerna runt omkring mig, de orkar med mina moves på dansgolvet tills tidiga morgon, de pussar på mig när jag är ledsen, de bakar scones och kommer till mig när jag är sjuk, de planerar resor med mig, de stöttar mig i mina val, de drar upp mig när jag faller, de skickar fina sms, de älskar mig och gör allt för mig.

 

Ingen gör mig gladare än honom. Han är världens bästa pojkvän. Han är perfekt på alla sätt och vis och jag älskar honom så otroligt mycket. Vet inte vad jag vore utan honom och hans fina ord.

 

Sex år har jag snart haft honom. Jag har hatat honom, oj vad jag har hatat honom. Och jag har älskat honom, oj vad jag har älskat honom. För visst är det inte det roligaste att dra sig ut i snöstorm och dra till stallet, eller lämna vännerna på stranden för att ta på sig långbyxor och börja svettas. Men känslan när han gneggar när han ser än, känslan när han pussas, känslan när allt bara stämmer är värt varenda svettdroppe och tår. Han är min bebis, och har ger mig så himla mycket bekräftelse. Jag köpte honom som halvinriden busponny som helst av allt ville tugga på allt och springa snabbt. Nu går det inte en dag utan att jag får beröm över vilken härlig ponny han är, hur uppfostrad han är, hur fina vi är tillsammans. Känslan när man litar på varandra till 100%, fast han är världens busunge, känslan när sammarbetet är på topp, känslan när allt funkar - är ovärdelig.

 

Jag älskar min skola, jag älskar att få spendera tiden på kolmården, jag älskar att lära mig saker om djuren, att träffa nya människor, att ta ett steg in i framtiden. Jag älskar det. Jag älskar att få en sådan unik chansen att få jobba med delfiner, giraffer, zebror, lejon, tigrar, elefanter... Jag älskar det verkligen och jag suger in mig varje sekund och njuter. Jag önska att alla kunde känna sån här kärlek till sin utbildning.

 

Jag är så himla glad att jag är den människan jag är. Delvis mina föräldrars förtjänst som uppfostrat mig. Får man säga att man är så himla glad över sin uppfostran? Eller är det för egoistiskt? Jag är glad att jag har de värderingar jag har. Jag är glad att jag är den människan jag är, att jag är snäll, omtänksam, galen, egen, orädd, målmedveten...

 

Jag är, som ni säkert känner till, en planerings människa. Jag älskar att ha saker att se fram emot. Det spelar ingen roll om det handlar om att gå upp tidigt och träna imorgon, åka på tomorrowland festivalen med pojken i sommar, resa själv till afrika om 1.5 år eller resa jorden runt med bästis om 3 år. Jag älskar hur min egna framtid ser ut. Och där har ni tre av de fantastiska saker som är inplanerade.

 

Min vardag är nog världens bästa just nu. Jag tränar, tar hand om ponnyn, jobbar, är med mina fantastiska vänner, pussar på min pojke, är på kolmården, partar. Stressar runt, hoppar över måltider för att hinna och sover på tok för lite - men jag älskar det.