▲ ewelina anzelius -

Hej gobitar! Hur mår ni? Jag mår kanon, förutom att jag är dränkt i ketchup efter en liten insidens. Hah! Annars ligger vi vid poolen idag, det är lite soldis nu på eftermiddagen. Igår var våran enda hemmakväll och idag är våran sista utgång. Kommer bli galet!

Nu mina vänner är hösten verkligen påväg, just nu ligger jag på en strand med 36 grader i skuggan, så nu ska jag väl inte klaga. Men det är svårt att inte bli nedstämd när det börjar bli mörkt vid sextiden. Men hösten är ändå så jävla mysig. Här kommer lite punkter om vad som är bra med hösten:

ღ Höstmodet - så som stickade tröjor, koftor, gosiga halsdukar, vantar och snygga höstskor.

ღ Mysfaktor - Hösten är en mysig årstid och när man är inomhus kan man få saker att kännas ännu mysigare. Tänd ljus, gör en ny spotifylista med dina absoluta favoritlåtar eller kanske "lugna favoriter" som kan spelas i bakgrunden i ditt rum hela tiden. Fler filmkvällar med dig själv eller dina vänner, gosiga filtar, varm choklad eller en stor kopp te, ha lite hemmaspa och ta hand om dig själv!

ღ Fina färger - Förutom alla snygga, mörka färger på kläder blir ju färgerna i naturen helt underbara vilket gör det roligare att gå ut trots att det inte är lika varmt längre.

ღ Rutiner - Att skolan drar igång kan faktiskt kännas skönt. Man kommer in i en vardaglig rutin där man inte bara låter dagar rinna iväg utan faktiskt gör saker hela tiden. Inte bara skola och plugg utan även träning och andra hobbys osv.

ღ Köp en kalender - Ett tips för att hålla koll på allt som ska göras är att köpa en kalender! Jättebra att skriva upp alla datum då man harprov och läxor. Men glöm inte att skriva upp alla roliga saker du ska göra också, och inte bara påminnelser om plugg osv. Tack vare kalendern kan du förbereda dig i tid inför saker och även se fram emot roligheter med mera.

ღ Sätt upp mål och unna dig - När skolan drar igång får man en ganska stor press på sig, iallafall jag, när det kommer till plugg. Va inte för hårda mot er själva och unna er när ni gör något bra! Tänk att ni sätter upp små,små mål varje dag. Tex: idag gör jag klart min inlämning i svenska och tar en 20 minuters löprunda, och när ni väl har gjort det så unnar ni er. Det behöver inte vara något stort, utan typ med ett avsnitt av er favoritserie eller liknande. När man gör så, känns det som att man kämpar liite extra för att verkligen klara av sitt mål så att man sedan får det man unnar sig.

Axelövningar:

Coola tjejerna gästar tidningen nollelva.

Bröstövningar:

WOPPA! Svante-mannen är min att behålla. Jag är gladast i världen!! Hur som, vi har det as bra här borta i värmen och kommer nog aldrig hem (så säger man iofs jämt när man är utomlands...). Men vi har det as fett iallafall!

HEJ COOLINGAR

Ryggövningar:

Svante-mannen, min älskade bebis.

Svante är alltså unge till en av katterna som har bosatt sig själv i vårat stall. Hans mamma är alltså inte tam och håller sig gärna inte i stallet när det är folk där. Vi vet inte säkert, men det verkar vara två kullar vid samma tillfälle, en med tre ungar och en med två. Svante kommer nog från de med tre, då de tre är betydligt mindre än de andra två. Varför svante i sin tur är hälften så stor och utveckad som sina bröder/systrar vet vi inte. Allt vi vet är att han troligtvis inte skulle överleva kylan i stallet plus att han kunde inte äta själv, vilket de andra kunde.

Vi chansar på att Svante var två veckor nästan exakt när vi hämtade hem honom, i måndagskväll efter en smskonversation med stallägaren. Sedan i måndags har han börjat spinna, börjat tvätta sig, kissat utanför lådan en gång, lärt sig lapa mjölk själv - han utveckas varje dag!

Han är världens finaste lilla katt, han är väldigt mammakär just nu och skriker såfort han inte får vara med mig. Om jag släpper ner honom på golvet så springer han efter mig vart jag än går - hur söt? Han sover med mig under täcket och han väcker mig lite vid sju tiden, då tar jag ner honom från sängen och han går direkt till lådan och kissar, sen kommer han tillbaka så sover vi lite till innan han piper och är hungrig. Han är världens duktigaste lilla misse som älskar att följa med överrallt och få vara med. Han ligger i detta nu innanför min onepiece och spinner.

Aja. ni fattar nog att jag älskar den här pojken som om han vore min egna son. Men nurå? Han blir mer självständig för varje dag som går och inom några veckor kommer han inte behöva mig längre. Vad händer då? Det är faktiskt inte bestämt än. Såklart skulle jag vilja ha kvar honom, han är ju min lilla pojk. Men hur kul kan han ha det på linnevägen? Vi har tomt och skog, men vi har också en bilväg där det kommer rätt många bilar. Vi har inte bestämt hur vi ska göra än, det skär i hjärtat hur det än blir. Men jag lovar att hålla er uppdaterade om hur vi gör. Men det finns tre alternativ, vi tar honom tillbaka till stallet, vi omplacerar honom eller vi behåller honom.

Svante-mannen, min älskade bebis.

Svante är alltså unge till en av katterna som har bosatt sig själv i vårat stall. Hans mamma är alltså inte tam och håller sig gärna inte i stallet när det är folk där. Vi vet inte säkert, men det verkar vara två kullar vid samma tillfälle, en med tre ungar och en med två. Svante kommer nog från de med tre, då de tre är betydligt mindre än de andra två. Varför svante i sin tur är hälften så stor och utveckad som sina bröder/systrar vet vi inte. Allt vi vet är att han troligtvis inte skulle överleva kylan i stallet plus att han kunde inte äta själv, vilket de andra kunde.

Vi chansar på att Svante var två veckor nästan exakt när vi hämtade hem honom, i måndagskväll efter en smskonversation med stallägaren. Sedan i måndags har han börjat spinna, börjat tvätta sig, kissat utanför lådan en gång, lärt sig lapa mjölk själv - han utveckas varje dag!

Han är världens finaste lilla katt, han är väldigt mammakär just nu och skriker såfort han inte får vara med mig. Om jag släpper ner honom på golvet så springer han efter mig vart jag än går - hur söt? Han sover med mig under täcket och han väcker mig lite vid sju tiden, då tar jag ner honom från sängen och han går direkt till lådan och kissar, sen kommer han tillbaka så sover vi lite till innan han piper och är hungrig. Han är världens duktigaste lilla misse som älskar att följa med överrallt och få vara med. Han ligger i detta nu innanför min onepiece och spinner.

Aja. ni fattar nog att jag älskar den här pojken som om han vore min egna son. Men nurå? Han blir mer självständig för varje dag som går och inom några veckor kommer han inte behöva mig längre. Vad händer då? Det är faktiskt inte bestämt än. Såklart skulle jag vilja ha kvar honom, han är ju min lilla pojk. Men hur kul kan han ha det på linnevägen? Vi har tomt och skog, men vi har också en bilväg där det kommer rätt många bilar. Vi har inte bestämt hur vi ska göra än, det skär i hjärtat hur det än blir. Men jag lovar att hålla er uppdaterade om hur vi gör. Men det finns tre alternativ, vi tar honom tillbaka till stallet, vi omplacerar honom eller vi behåller honom.

Det tar ungefär tre månader och lika många nätter tills man till slut känner ingenting. Tre månader tills man tappar precis allt. Först, innan det, känner man kanske mer än vad man någonsin har gjort i hela sitt jäkla liv. Man andas i dubbel takt, vaknar med hjärtklappning och skickar så många felstavade sms att man till sist tappar räkningen. Man ringer till sin mamma och viskar att helvete nu sprängs jag, nu finns snart bara rester och flisor och skarven mellan hjärta och lunga kvar.

Men sedan, när två årstider har gått inser man en eftermiddag på sitt förbannade tråkiga jobb att man inte har en enda känsla kvar. Att man använt upp precis alla, till och med den där känslan av att falla precis innan man somnar. Istället faller man bara. Och självklart är det just då som han hör av sig. Ping ping i inboxen, hej hej jag kommer till din stad, ska vi ses?

I och med att man har förbrukat alla synapser till emotionell verksamhet svarar man det kan vi väl och så möts man på en mörk bar där man inte riskerar att träffa någon man känner. Och så helt plötsligt sitter man mittemot en före detta bästa vän, någon man kunde kasta sig framför tåg och bussar för och som nu bara är en bleknande Gotye-singel. Now you're just somebody that I used to know.

Man beställer självsäkert en flaska vin, tittar honom rakt i ögonen och säger att det är kul att ses. Härligt säger man till och med, men ångrar det direkt eftersom ingen under fyrtiofem säger så utan en viss ironi i rösten. Man är så uppfylld av sitt eget tillfrisknande att man inte ens märker hur han flackar med blicken och snurrar en cigarett mellan pekfinger och tumme för att det inte ska synas hur ostadig och skör han fortfarande är. Eller har blivit snarare. Och så pratar man, samtalar med varandra, om allt som inte har med något att göra. Om en ny klocka, om vädret som gick över till vinter, om vad man har haft för sig sedan man sedan sågs. Sedan man sågs var alltså för två månader sedan, när man själv låg under ett bord på Grevturegatan och väste mellan tårarna att den här paniken aldrig skulle gå över, nu var man döende och död på en och samma gång och allt var hans fel.

Men det var då, det var innan man blev känslokall och började kyssa pojkar bara för att man visste hur man skulle titta på dem för att göra dem mållösa, betagna och förälskade. Så man skryter om erövringar (jobbmässiga och platoniska, aldrig sexuella, inte med honom) för det är det enda man kan. När allt som kan liknas med ilska och sorg (och lycka för den delen också) glidit ur kroppen finns bara de hårda karaktärsdragen kvar. Och han säger jaha och vad kul och vad bra du verkar må.

- Ja faktiskt så jävla bra, svarar man och drar djupa bloss på en fiktiv cigarett.

Och det är inte förrän man betalat notan jag tar hela ingen fara det går bra nu och han följer en till porten, den han hade följt med in genom om det varit ett halvår sedan, som ytan börja knaka och krackelera. Och eftersom han kan en bättre än någon fångar han upp varenda nervförändring och gräver sig in i ens nacke, viskar ett otydligt förlåt.

Ett förlåt som lika mycket betyder förlåt för att jag gjorde dig till den här personen, någon som inte ens kan gråta när Jack Dawson dör i Titanic, någon som istället kapsejsar och drunknar och bjuder en idiot på en dyr flaska rödvin.

Och när han släpper en, viker av vid en gata och försvinner utom synhåll förlöses man helt oberäknat, sjunker ner mot trottoaren och går sönder återigen men för första gången på flera veckor. Och även om man vet att det här antagligen var sista gången som man träffade honom förstår man att även kolsvarta känslor som sticker som brännsår är bättre än att inte känna något överhuvudtaget.

AV: SANDRA BEIJER