▲ ewelina anzelius

När det var som värst grät och skrek jag mest hela tiden. Som om man blir ett barn igen. Fruktansvärt okapabel till att kunna ta hand om sig själv.

Och så säger alla precis alla exakt samma sak som jag själv sagt så många gånger tidigare: Tiden läker alla sår. Håll ut, det blir bättre. Känslorna svalnar. Livet blir lättare. Vi lovar, tiden läker alla sår. Men det vi glömmer bort är ju just nu. Tiden kanske läker såret, men just nu är det öppet och blodigt och äckligt och det gör så jävla ont och vad gör man åt det då? Det öppna såren precis just nu? Hur ska jag orka smärtan som är just nu? Vetskapen om att tiden läker mitt sår gör det faktiskt inte mindre smärtsamt när det är nygjort.

Jag har aldrig tänkt det när jag tidigare suttit och tröstat mina vänner och deras krossade hjärtan. Jag har upprepat  exakt samma saker om och om igen, tiden läker alla sår, utan att själv förstå att det är inte tid man behöver, det är något som gör att man orkar med just nu. Nu vet jag det. Att man inte vill höra något skit om hur tiden läker (även om det är oj så sant. Verkligen sant).

Men jag har fortfarande inte kommit fram till vad man behöver. Vad man vill höra. Vad man vill göra.

Men jag tror att kanske, kanske... ska man bara göra allt man kan för att ha roligt i ledsna stunder. Sitt inte hemma och gråt ögonen ur dig. Åk och drick vin med några bekanta, spela minigolf med din familj, gå till ett fik med en vän du kan berätta allt för. Vad som helst som skingrar tankarna lite. Vad som helst som är roligt. Det är okej att ha roligt. Det betyder inte att man är lycklig och har kommit över honom. Att såret har läkt. Det betyder nog bara att man vill skratta.

När hjärtat rinner över. Hur han skrattar. Någons armband runt ens handled. En ryggrad. När huvudet töms på tankar bara av att känna en doft. När allt annat blir obetydligt. Någon som pratar i sömnen.

Tror ni på livslång kärlek? Jag har alltid gjort. Jag kan inte tänka mig att tro på något annat. Kanske är det för att jag har sett det på nära håll. Älska tills döden skiljer oss åt-grejen alltså. Jag tror det handlar om vad man vill ha ut i en kärleksrelation. Jag vill ha någon som jag kan skratta mig genom livet med. Någon som delar samma minnen, kan avsluta ens meningar, kokar äggsås när man är sjuk, håller handen när man börjar bli gammal och ostadig. Jag vill inte sitta ensam i en lägenhet i norrköping med en massa minnen men ingen att prata med. Jag vill ha ett underbart hem i en liten by i grekland. Med en man som älskar långpromenader och vin. Med barn och barnbarn som kommer och hälsar på jämt och en vägg fylld av foton på alla vi älskar. En dubbelsäng att dela. Någon att turas om att göra kaffet med, som vet exakt hur man vill ha sin frukost. Som också gillar att äta sås till frukost. Som inte suckar när jag köper klackar till mig själv i 70-års present trots att jag inte längre kan gå i sådana skor. Som vill njuta av livet tills den stund det tar slut och som aldrig är bitter över att bli gammal. Som åldras med stil och som får en att skratta så man gråter varje dag hela livet ut.

Alla tjejer har en Mr. Big i sitt liv. Det kan vara olika män under olika perioder i ens liv, men det finns alltid en Big med i bilden. Personen som skrivit Sex and the City var fantastiskt smart som skapade en sådan rollfigur. För (nästan) alla tjejer kan relatera till Carrie och Bigs relation. Eller i alla fall många, tror jag.

När jag tittar på SATC blir jag alltid så jävla förbannad på Carrie som sumpar Aidan. Jag tycker att hon borde behandla honom varsamt och inte kasta bort honom. Jag förstår inte hur hon tänker. Jag förstår inte hur hon kan välja bort en man som vill ge henne hela världen för en man (Big) som hon aldrig kommer kunna lita på. Förstår inte.

Fast sedan så gör jag ju det ändå. Förstår varför hon väljer att gång på gång gå tillbaka till Big trots att hon aldrig aldrig kommer vara säker på att han inte kommer lämna henne ensam imorgon igen. Förstår varför hon lägger sitt hjärta i en man som fumlar bort det. Förstår varför hon väljer det komplicerade framför det enkla.

Jag är ju likadan.

Skillnaden? I verkliga livet kommer aldrig the happy ending.

Men det är okej. Kärlek är inte logiskt. Kärlek är kärlek.