Nu har det gått ungefär ett år, ett år sedan jag träffade den här ungen för första gången. Första ögonblicket var inte så speciellt, vi sa hej till varandra men inte så mycket mer. Vi hade några pass i bamses värld tillsammans men det var lite stelt liksom, ni vet hur det kan vara.

Sen kom det en dag då hon och jag skulle stå på bilbanan - då klickade det. Det var som att vi hade känt varandra hela våra liv och vi förstod varandra direkt.

Nu, ett år senare delar vi allt. Det finns ingenting jag inte säger till henne. Det är henne jag ringer om bussen är sen, om jag har haft en mardröm, om jag vill göra något tokigt, om något spännande hänt på krogen eller om jag är ledsen. Vi ses näst intill varje dag och om vi inte kan ses så bombar vi varandra med kärlekssms och samtal. Hon kan allt om mig, vet om alla mina brister men accepterar och respekterar mig ändå. Och hennes brister har blivit de som jag gillar mest med henne.

Jag har aldrig haft en vän som henne, en person vid min sida som får mig att må så bra. En person som jag, alldeles för ofta, bara vill krama sönder och som jag älskar så otroligt mycket. Hon är min själsfrände och jag är ingenting utan den tjejen. När jag blir stor ska jag bli som henne, för hon är den finaste människan som någonsin funnits och jag behöver henne.