▲ ewelina anzelius

Ni må inte vara så supermånga som klickar er in här, men oj vad nyfikna ni är. Det kommer fråga på fråga via både kommentarer och mail. Försöker rensa men ni är snabbare än mig så det är kanske bäst att vi reder ut det här och nu. JA jag har en pojke vid min sida just nu, men pga hur dåligt ni skötte er när jag var tillsammans med olle så tänker jag inte berätta mer än så. Jag väljer att inte gå ut med vem han är eller överhuvudtagen skriva om honom här. Men JA, det finns en pojke i mitt liv och JA, jag är väldigt lycklig och det är väl det som är huvudsaken? Nu släpper vi det, mer än så tänker jag inte skriva här.

 

 

Att gå en promenad med ingen annan än sig själv längst vattnet när himlen är rosa.

Att lyssna på musik som får en att rysa längst hela ryggraden av välbehag.

Att dra sina fingrar genom någons hår.

Att snöra på sig sina högsta klackar och dansa för att sedan stappla hem barfota.

Att dricka ett glas vin med någon som får ens mage att pirra.

Att äta middag med sina vänner och skratta tills magen krampar.

Att någon håller ens hand när det är mörkt ute bara för att visa kärlek.

Att gå på konditori och beställa alldeles för mycket bakelser.

Att åka på resor och uppleva världen.

Att sitta tyst bredvid en vän och ändå få allt sagt.

Att hålla om någon hårt om natten.

Att vara ledsen och veta att det finns någon där som tar hand om en.

Att njuta av morgonsolen i lugn och ro.

 

Nu är det 11 år sedan, tiden går så jävla jävla fort. Ibland förstår jag inte vart världen är påväg.. Jag kan tänka mig att det är extremt mycket händelser i New York city idag och jag hoppas att vi slipper sånahär "olyckor" i framtiden.

 

Ibland blir jag rädd för mig själv för att jag är så lycklig. Can U have it all? 

Jag har suttit och sökt på mina symtom nu ett tag, resultaten är allt ifrån panikångest till hjärntumör - jag vet inte ens vilken av de som jag föredrar. Jag är ledsen hörreni för att jag är en bitterfitta men just nu orkar jag faktiskt inte ens hålla fasaden uppe för just nu vill jag bara försvinna under jorden i några år för att sen blomma ut som aldrig förr. Ett tag framöver kommer bloggen bli lågprioriterad då jag måste fokusera på mig själv ett tag, för jag måste ju faktiskti stå ut med henne hela mitt liv.

 

Jag kan inte vänta på dig, så spring ikapp nu. För här har jag stått för länge, det börjar bli kallt ju. Hur mycket kan allt va värt nu, när tiden har gått? Det är dags att du ger tillbaka för du har fått.

 

Kom igen, kom igen, våga jaga mig, jag är allt du vill ha.

Kom igen, kom igen. sluta fega ur, jag är allt du drömt om.

Saknaden är nog den hemskaste känslan någonsin, för den går oftast inte att göra något åt. Den bara är där och tynger ner än så otroligt mycket. Det spelar ingen roll om man inte träffade personen varjedag när den var hos än. Bara känslan av att inte kunna träffas på hur länge som helst, känslan av att nej hon är faktiskt inte bara ett samtal eller en 20 minuters promenad bort, hon är på andra sidan jordklotet. Så sinnersjukt långt bort ifrån mig.. Det är så konstigt att tänka så, att medans jag sitter här i mitt rum och tittar på regnet så är hon ute och testar sina vingar.

 

Jag om någon vet hur extremt svårt och tufft det är att åka iväg själv. Jag vet hur det känns att vara ensammast i hela världen (iallafall som det känns). Jag vet hur det känns när alla i ens "nya familj" sover, och man ligger vaken och tänker på allt man känner att man missar. Alla utgångar, hemligheter, alla band som blir starkare.. man lämnas liksom utanför och det känns som att man aldrig kommer komma tillbaka till det man lämnade.

 

Och jag kan säga det att ja, min jobbigaste period efter usa var när jag kom hem. Folk var sura för att jag kom hem, jag hade inte så många att vända mig till och jag var en helt annan människa. Negativt blev det tyvärr då, olle har berättat hur inåtvänd jag var. Jag hade liksom lämnat min pippi långstump karaktär i samma stund som jag kom till min värdfamilj för första gången och jag hade blivit blyg, tyst och grå. Som tur är fann jag sedan lycka i olika personer och föremål och de har gjort att jag kämpat tillbaka min pippi roll. Jag är inte den människan som satte mig på ett plan mot new york, jag är en stakare person, en positivare person.

 

Nog om mig, tillbaka till min älskade älskade älskade ellinore, tänk att du är så långt ifrån mig. Du är sån himla bra och stark person, låt ingen få dig att tro något annat. Du är unik och perfekt, precis som du är. Och jag är stolt över att du vågar detta. Så njut av allt, kick some asssss och låt ingen trycka ner dig. För jag älskar dig, ända till månen och tillbaka.

 

 

Jag såg precis en bild från igår på en killkompis till mig och hans nya flickvän. När han peesenterade mig för henne förvandlades hela ansiktet till ett leende och det lös så mycket kärlek i hans ögon att jag fick rysningar. Han var så stolt, som om han ville visa upp henne för hela världen. På bilden har han samma leende och ögonen lika lysande. Och det är så jävla fint att jag vet inte vart jag ska ta vägen. Två människor som träffar och vågar trots att det kan vara läskigt. Som blir förälskade och släpper alla känslor och är så lyckliga att de aldrig kan sluta skratta. Som aldrig kan sluta hålla varandra i handen eller pussa varandra på munnen (eller kinden eller oannan eller axeln..). När allt är nytt och spännande och framför allt sanslöst roligt.

 

 

Det är de små grejerna som gör ens liv egentligen. Jag menar, varenda kotte här har väl kärleksproblem? Varenda tjej tycker väl någon gång att de är fulast i världen? Hur många gånger kollar man sig inte i spegeln och tänker "imorgon, imorgon då jävlar börjar mitt nya liv".. Vi är alla likadana, inte ett dugg unika. Visst det finns 3530534 olika kärlekproblem, men det hamnar ändå i samma kategori.

 

 

Men så är vi med om dessa småsaker, som får varje dag att på något sätt bli unik. Idag har det varit en bra dag på sådant sätt. Jag har gått förbi min smultronbuske alldeles för många gånger. Och nej, det finns inga smultron på den, det är inte ens en riktig smultronbuske, men den luktar smultron. Tänk, att något kan lukta så mycket sommar.

 

Jag har, hur sjukt det än låter, kommit på ett jobb som konstigt nog kanske är roligare än det jag har nu. Trotts att det innebär att jag måste gå ner några kg och färga håret i en färg jag inte gillar så skulle jag vara lyckligast på jorden om jag fick det. Trotts ständiga påminnelser under mitt 19åriga liv av människor jag träffat så har inte tanken slagit mig förrän nu.

 

Min syster är hemma och vi kan bråka om töntiga saker, som att hon är morgontrött, tycker att jag kör bil dåligt och ber mig klia henne på armen. Det är skönt att ha någon att skrika på ibland, för det betyder ju bara att man älskar varandra - right?

 

Men ändå så lägger jag mig i sängen ledsen, pga kärlekproblem. Ångest, pga sportlunchen (MUMS) och tänker att "imorgon, imorgon jävlar". Varför ska vi låta sånna vardagsgrejer förstöra våra dagar?

 

- mina arbetskamrater, tänk att man kan börja tycka om människor så snabbt, jag ångest över att sluta jobba. Jollie-gärl, vi fortsätter väl med våra utflykter? Erica - vi står väl fortfarande fast vid att vi ska bli lespiska? osvosv. Alla mina bamsebabes, hur ska jag klara mig utan de under vintern?

- dagboken, my dear-dear friend.

- mina totalt tokiga voffsingar

- min ponny som igår kom springande till mig i hagen för att stå och pussa sönder mig i flera timmar.

- att livet blir så komplicerat som man gör det

och sist, men inte minst

- min isabell som alltid förstår, allting.

 

 

Så kom ihåg det lovers, i slutändan handlar det inte om att få den man vill, bli rik, få 130likes på sin profilbild, sminka över sina fräknar, ha 3423vänner som frågar "hej hur är det" på stan utan att lyssna på svaret och gå i höga klackar.

Det handlar om att hitta sig själv, njuta av de små sakerna, ha en vän som kommer med scones när man är sjuk, lukter och fina ansiktsdrag.

 

Nu släppar jag allt och börjar om, ni med?

Jag gick i sömnen fast jag var vaken inatt. Superkonstigt, detta tack vare min fobi.

Har ni några fobier?

Jag har fyra.

1) Vildsvin, om kvällarna när jag är ute och går med hundarna kan jag ibland tänka "tänk om det skulle komma ett vildsvin" och då drabbas jag av panik. Jag är så himla rädd att möta på ett, så börjar jag tänka på att det kommer ett så börjar jag gråta och springer tillbaka hem. Skulle nog svimma ifall jag träffade på ett på riktigt.

2) Kackelackor. Jag har bara sätt en kackelacka en gång, och när jag tänker tillbaka på det blir jag alldeles kallsvettig. Jag brukar drömma att min säng är full av kackelackor om natten och då vaknar jag 435035ggr och får panik och byter säng ifall möjligheten finns.

3) Myror, därav kvällens aktivitet. Jag halvdrömde att jag vaknade och det var fullt av myror i min säng. Och då vaknar jag på riktigt, men jag fattar inte riktigt att myrorna inte är på riktigt. Så jag ställde mig upp, borstade överallt på lakanet så att alla myrorna försvann, sen gick jag och la mig igen, sov 5minuter vaknade, fick panik och hann och tänka "måste be vanja (min chef) ta bort myrboet under min kudde" haha (Varför just hon och varför ett myrbo under kudden?) detta pågick i flera timmar och det sluta med att jag sprang ner en trappa och hämtade myrmedel och hällde i sängen. Jag menar, vad gick fel? Kändes på något sätt helt normalt att ha ett myrbo under kudden.. Urs. myror ger mig total panik, de är överallt och folk tror att de är snälla men jag tror att myror är det närmsta rymdvarelser vi kan komma. De har en plan!

4) Denna fobi är den "nyaste", den har kommit under sommaren, då jag började jobba med barn. Jag har alltid längtat lite efter ett barn, jag tycker barn är det vackraste som finns. Att det är en blandning mellan mig och den jag älskar mest av allt på jorden. - Det är så vackert. MEN, sedan jag har börjat jobba med barn har jag sätt så hemska saker, barn som är sjuka, handikappade barn, barn som är idioter, men ja framförallt barn med handikapp/missbildning av något slag och det är där min fobi har kommit. Jag har nu fått som ett fobi för att föda barn, jag blir helt kallsvettig och darrig när jag tänker på det. TÄNK om man föder ett sjukt barn? Jag kommer dö. Självklart kommer man älska de lika mycket för det, men att man inte klarar av det själv, att man inte kan göra saker man "planerat" att göra osv. Och ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag på mig att jag kommer "drabbas" av det. Jag är rädd att om det fortsätter såhär så kommer jag inte våga skaffa barn..

Can you tell me what I should do? To be the most important thing in your life. What should I do, How should I be, to be near you? What's wrong, why can't you tell me, how to get to your heart?

Make up your mind, come to your decision. Do you want me or not? Cause if you don't I try to go on with my life. But no one compares to you. You're beautiful, I am the opposite - No doubt. True love comes from the heart. Can you tell me what I should do, everything I do, I'd do anything for you.

We need to cross the ocean of misunderstanding and talk deep into our hearts. We need to sort out all our complications and find out who we really are.

Nu har jag bestämt vart alla mina jobbpengar ska gå. Men det bygger på att jag även får ett jobb efter sommaren som jag kan jobba på under tiden som jag går i skolan. Men det ska nog gå att lösa.

Vad det är för plan vill jag inte riktigt säga än, men det är något som jag "drömt" om rätt länge ("drömt om" låter så töntigt). Och i februari hoppas jag på att det blir av. eheh.eheh.

Nu väntar jag på att mamma och pappa ska komma hem ifrån jobben, det vaknas räkfrossa (tror jag?) och hemmakväll. Känner just nu att jag kanske borde stuckigt till vårdventralen under dagen, med tanke på att halsen nästan dödar mig. Men "what doesn't kill you make you stronger" så HÅLL UT. Det går över tills jag gifter mig, tur det för imorgon blir det jobbbbbb.

jag vill ha en mopsbebis. Skulle verkligen inte klara av att ha en egen hund just nu, vem vet vart jag kommer vara om 4år? Men den som väntar på något gott..